Finns det en känsla jag hatar så mycket som att känna mig osynlig? Missförstådd? tagen för givet?
Det gör mig så arg att jag får rysningar på huden, armarna blir knottriga och jag känner ilningen längs ryggraden som säger mig att ett ordenligt utbrott är på väg.
OM han bara förstod och OM han bara ville se... känns som jag skriker i ett rum fullt med folk och ingen hör mig...
Jag är inte såhär patetisk, fattar inte hur han får mig att bli...hur långt tänker han låta det gå? Hur långt har jag redan låtit det gå?
Så fruktansvärt arg att andetagen blir ansträngda och jag önskar jag kunde sätta mig i bilen och med hög volym köra rakt i armarna på någon som knullar bort all denna ilska och låter mig få vara jag en stund...som sätter på mig sådär hårt, desperat att jag omöjligt kan tänka på annat mer...

När jag ser mig i spegeln kan jag inte hjälpa att skratta fast hjärtat vill gråta... folk som ser mig säger att jag är "snygg, söt, vacker, fruktansvärt stark, driven och målmedveten"

Så hur kommer det sig att jag står kvar här där du lämnade mig? Att jag inte kan ta ett steg i rätt riktning fast mitt så målmedvetna jag vet vad som är rätt.
Hur kommer det sig att jag inte har någon styrka gentemot dig? Att du irriterat kan vifta bort mig som en enveten fluga...
Ser du mig inte? Hör du mig inte? Jag vet att jag vet, att du vet att jag vet vad jag måste göra men din likgiltighet skrämmer mig lika mycket som steget... det är dags, jag vet det... du vet det...

The hard lessons make the difference and the difference makes it worth it...