All or nothing

Jag är ingen mittemellan-kvinna, ingen lagomtjej som gör allt så som det är tänkt att det ska vara...
Jag står för mina åsikter och har inga problem att uttrycka dem. Jag har en förmåga att debattera och grubbla och när jag känner saker görs det med full force.... allt eller inget, svart eller vitt....

Första kärleken var den omöjlige killen i högstadiet. Han ingen ville bli sedd ihop med, han med dåligt rykte och grova kängor... åh vad jag ville vara hans.
Min första, största kärlek till en tjej var lika omöjlig den, jag föll hårt för henne medan hon väntade sin mans barn. Vi skulle föreställa vänner och allt jag ville var att få vara hennes. Mitt hjärta slog ett extraslag när hon berättade att de skulle separera...
Mitt första riktigt seriösa förhållande var med en kille med för stora problem med sig själv. Med för mycket sprit, för mycket dumheter och för mycket kärlek till mig blev det ett stormigt förhållande där jag fick lära mig vad svartsjuka var.
Min stora kärlek i livet var inte lagom på något sätt. Med attityd, pondus, järnvilja och iskyla när han ville styrde han mig och mitt liv...
Dessa kontraster, allt eller inget...

Så när jag sen hittade en partner jag ville landa med höjde folk ögonbrynen, inga ytterligheter? inga extrema sidor? Men åh jo, kanske den största av dem alla visade det sig, en sexlusto behov av närhet totalt olik min egen, en syn på sex o intimitet som i jämförelse med min är obefintlig.... har jag levt med alla de andra ytterligheterna ska jag väl klara det här med...?!
Men det kostar....